Jag var i Norge den 22 juli och dagarna därefter. Starka upplevelser. Allt kom så nära och det kändes som om det lika väl kunde ha hänt i Sverige. Först allt det ofattbart grymma… Så måndagskväll och rosenmanifestationen i Oslo. 200 000 människor som samlats för att visa medkänsla och värme, dela sorg och förtvivlan. En fantastisk stund. Trots att jag observerade allt utifrån (viaTV) blev jag så starkt berörd, delaktig.
Det blir allt vanligare att vi samlas, också här i Sverige, och uttrycker svåra känslor tillsammans, kollektivt vid stora katastrofer. Ett intressant fenomen i våra individualistiska samhällen. Där vid TVn väcktes min medkänsla. Jag kände samhörighet med dem som fanns där och också kontakt med något som är större än bara jag.
Och samtidigt, vi skulle ju oftare kunna dela sorg i det lilla perspektivet
också. Visa mer av vårt inre för varandra…
Christinas 
När tiden går blir händelser som griper tag för stunden minnen.
Men hur är det med känslan? Hur är det med medkänslan? Jag funderrar över den massiva sorg och berördhet som visas upp vid händelser som denna…har vi svårt att dagligen visa våra medmänniskor i denna med känsla?
Vem stöttar och manifisterar den som förlorar sitt barn av en rattfyllerist eller vem ger minneskonserter över de som bara somnar in vid alldeles för ung ålder av andra orsaker?
Jag önskar att vi dagligen skulle se varandar och kunna dela sorg då den är där för var och en av oss.
Kanske det är större chans att vi ser reagaerar och berörs av en ung man med allt för omänskliga åsikter..kanske vi då kan stoppa förödelsen innan den har skett…