Igår hade gråten vävt en tjock, kompakt boll av tårar i min mage.

Idag öppnar det sig, öppnar jag mig. Men vad är det som kommer ut. Ser du något? Nej, jo det är den där bollen. Jag tänker på de gammeldags golfbollarna som innehöll hårt spända gummiband. När skalet rämnade så släppte trådarna taget i en explosiv fart – som en reamotor. Befrielse. Lättnad – äntligen.  

Så igen – det känns helt rätt, men vad är det? Det är ju inte ett föremål, det är en rörelse…