Vi möts i en viktig fråga. Problemet uppstår när jag upptäcker att du just har börjat din färd och jag är  en bra bit på väg. Jag skulle så gärna vilja att vi var närmare varandra, men jag tror att det kommer att ta tid. Just nu går det inte att mötas. En kvinna som jag talade med igår jämförde det med den känsla av vanmakt hon fick när hon inte kunde nå fram till sin snart tonåriga dotter. Att acceptera verkligheten är som den är…

Kanske är det så att vanmakten gör mig medveten om  hur gärna jag vill dela det här med dig, hur viktig du är för mig