Det är för mycket. Jag hinner inte sortera och lägga i fack. Som kortslutning, det sprakar i alla kopplingar. Allt är aktiverat! Det blir till ett skikt som förvirrar och hindrar fördjupning och absorberar för mycket från omgivningen, ett magnetfält. Det vore bättre med en luciakrona!
Bild från National Geografic
verklighet
en tårkudde
Vilar på en tårkudde. Men det blir ingen vila. Det finns ingen kontakt. Tårarna behöver släppas ut ur sitt var, få virvla omkring i luften som dun och långsamt försvinna…
Självklar
Att vara självklar, ha en självklar roll, inta en självklar plats. För mig är det att känna sig älskad. Att inte ens behöva fundera på hur man ska förhålla sig, om man duger och eller om man får vara med. Kan ha kommit hit med många lagade hål eller hela tiden varit nästan helt intakt. Hur många är vi här? Och hur ofta?
Svart
Ibland är svart den enda färg som stämmer… det spelar ingen roll hur många andra starka färger man skulle vilja uppleva. När svart är grundtonen ser man ju inte långt, egentligen ingenting. Det går inte att ta ut någon riktning, finns inget att sträva mot eller hoppas på.
Jag funderar på hur starkt mitt motstånd är, hur svårt det är att acceptera att det är så här ibland. Det verkar så förbjudet. Ljust och glatt är det enda som duger, är normalt. Det svarta är tecken på ohälsa. Vara sjuk, sjuklig tänker jag. Lite skamligt liksom.
Att ha tålamod, våga vara kvar tills det ljusnar – att det ska vara så svårt…
Ett pulserande nätverk?!
Så tänker jag mig verkligheten idag. Mängder av impulser. Ibland blir en signal tillräckligt stark och fångar min, vår uppmärksamhet. Kraften exploderar och fortplantar sig till allt och alla. I nästa stund bubblar en annan kraft upp någon annanstans. Det går inte att räkna ut var eller hur. Livet…
(bilden kommer från National Geographic)
Med blid och livlig värma…
…till allt som varit dött, sig solens stålar värma och allt blir återfött…
Det är så det känns när några sidor av mig själv nu töar. Det som frystes ner, som en ren skyddsåtgärd för att undvika skador, lever igen.
att fyllas
Full med tankar , full med idéer och samtidigt helt tom. Märkligt hur det är! Tomheten är det konkreta, det verkliga. Frusen. Kryper inåt, ihop… Jag viker ihop mig, rullar ihop mig som skulle jag bli ett paket. Och så spänner jag till… För att hålla ihop? För att det ska bli varmare? För att stänga ute?
Jag prövar att spänna av. Blir mjukare i kroppen. Flyter liksom ut och tar mer plats. Blir mer en del av världen runt om kring. Gränserna blir otydligare. Mer som en del av allt. Ingår. Fylls….
Ockupation
Vara ockuperad av främmande makt. Nu är det Mediciner som tar över, bestämmer och kontrollerar. Tar makten över mig. Tar över kontrollen med extrem rastlöshet och ett konstant sug som effekt. Så är verkligheten just nu. Jag verkligen hatar det. I flera veckor har jag kämpat för att få tillbaka kontrollen. Men ju mer jag kämpar ju svårare blir situationen. Krampaktigt, jag sitter bergfast och förlorar förståss ”slaget”. Självklart.
Nu släpper jag striden. Jag går och lägger mig i fötterna. Där hittar jag frid! Åtminstone just nu!
Tomhet
En dag så är den inte där. Energin har försvunnit. Inget flöde. Ingenting. Utan … Att det ska vara så svårt att stå ut med att det är tomt. Saknar känslan. Saknar något.
Smärta
Smärtan tar över hela systemet. Den har inte gått som segrare ur en
kamp, inte ärvt makten eller fått den via allmänna val. Den bara tar all makt och
kräver total uppmärksamhet. Man kan försöka låtsas som att den inte finns eller
försöka döva den med medicin, men mest handlar det nog om att acceptera och
inte ge upp…
Christinas 