Medlemmarna vill att kyrkan ska satsa på diakoni. Att den ska finnas till för svaga/utsatta och för barn/unga, i Sverige. Att den ska bidra till att skapa förutsättningar för gemenskap för äldre och för ensamstående. Det är en av slutsatserna i Svenska kyrkans undersökning Medlem 2010, som baserar sig på en enkät som besvarats av över 10 000 medlemmar.

Visst är det väl en bra om kyrkan tar hand om svaga och utsatta, men jag undrar: Är det en viss sorts människor som ska tas om hand och andra som är så duktiga och kärleksfulla att dom bara ska ge? Behöver vi inte alla hjälp ibland? Visst är det väl så vem som helst av oss också kan vara den som hjälper någon annan utifrån sin livserfarenhet.  Det finns en stor risk att vi förstärker expertsamhället och inte tar vår egenmänskliga förmåga på allvar om vi går på den vägen.

Kyrkan ska väl vara till för oss alla! Alla kan vi behöva stöd när vi är i kris eller när vi har fastnat eller vill utvecklas som människa. Visst är det önskvärt att kyrkans medarbetare ger diakonalt stöd men jag anser att kyrkan också kunna ge oss redskap och kunskap som kan förbättra våra möjligheter att hantera våra egna liv och vara justa medmänniskor.