Vi är många som värnar om människans inre växt och helande – vår inre miljö, medmänsklighet -vår sociala miljö och samspelet med djur och natur – vår yttre miljö. Och det finns så många grupper som, med sitt perspektiv, arbetar för något bättre…
Men vi hörs för lite, märks för lite. Vi måste gå samman för att höras, för att påverka! Dags för en ny folkrörelse???
Att vara självklar, ha en självklar roll, inta en självklar plats. För mig är det att känna sig älskad. Att inte ens behöva fundera på hur man ska förhålla sig, om man duger och eller om man får vara med. Kan ha kommit hit med många lagade hål eller hela tiden varit nästan helt intakt. Hur många är vi här? Och hur ofta?
Ibland är svart den enda färg som stämmer… det spelar ingen roll hur många andra starka färger man skulle vilja uppleva. När svart är grundtonen ser man ju inte långt, egentligen ingenting. Det går inte att ta ut någon riktning, finns inget att sträva mot eller hoppas på.
Jag funderar på hur starkt mitt motstånd är, hur svårt det är att acceptera att det är så här ibland. Det verkar så förbjudet. Ljust och glatt är det enda som duger, är normalt. Det svarta är tecken på ohälsa. Vara sjuk, sjuklig tänker jag. Lite skamligt liksom.
Att ha tålamod, våga vara kvar tills det ljusnar – att det ska vara så svårt…
Det är det här som blev kvar efter säsongen. Som upplagt på ett fat. Det vackra kan verkligen finnas i det som egentligen bara är rester. Ett sinnrikt, oavsiktligt mönster. Det mesta är dött men ändå så vackert. Det är härligt att kunna njuta av det som finns.
Christinas 