livet

Ockupation

Christinas Lämna en kommentar

Vara ockuperad av främmande makt.  Nu är det Mediciner som tar över, bestämmer och kontrollerar. Tar makten över mig. Tar över kontrollen med extrem rastlöshet och ett konstant sug som effekt. Så är verkligheten just nu.  Jag verkligen hatar det.  I flera veckor har jag kämpat för att få tillbaka kontrollen. Men ju mer jag kämpar ju svårare blir situationen. Krampaktigt, jag sitter bergfast och förlorar förståss ”slaget”. Självklart.

Nu släpper jag striden.  Jag går och lägger mig i fötterna. Där hittar jag frid! Åtminstone just nu!

Kollektiv sorg

Christinas 1 kommentar

Jag var i Norge den 22 juli och dagarna därefter. Starka upplevelser. Allt kom så nära och det kändes som om det lika väl kunde ha hänt i Sverige. Först allt det ofattbart grymma…  Så måndagskväll och rosenmanifestationen i Oslo.  200 000 människor som samlats för att visa medkänsla och värme,  dela  sorg och förtvivlan. En fantastisk stund. Trots att  jag observerade allt utifrån (viaTV) blev jag så starkt berörd, delaktig.

Det blir allt vanligare att vi samlas, också här i Sverige, och uttrycker svåra känslor tillsammans,  kollektivt vid stora katastrofer.  Ett intressant fenomen i  våra individualistiska samhällen. Där vid TVn väcktes min medkänsla. Jag kände samhörighet med dem som fanns där och också kontakt med något som är större än bara jag.

Och samtidigt, vi skulle ju oftare kunna dela sorg i det lilla perspektivet
också. Visa mer av vårt inre för varandra…

Det klarnar…

Christinas 2 kommentarer

Hej ni alla spöken, vart tog ni vägen? Är det ni som har skymt sikten
med era stora vita lakan? Eller är det överförmyndaren som ställt sig i vägen? Det
vet jag inte, men skillnaden är stor. Nu kan jag få direktkontakt, det är bara
att kliva rätt ut.  Glädjen sprider sig i kroppen…

Vem är det som styr?

Christinas 4 kommentarer

Ibland handlar det mest om att överleva. Och då, när vi upplever hot,
har vi möjlighet att dra ur sladden, kopplingen till vårt innersta för att
skydda oss. Vi är ju utrustade med ett bra försvarssystem! Men jag undrar…

… vem är det som tar över navigeringen när man kapar förbindelsen till
sin kärna? Vem är det man ger makten till? Väljer man själv eller vem är det
som bestämmer vem som bestämmer? Man ger  i alla fall ifrån sig makten till någon instans som reagerar blixtsnabbt på signaler från omvärlden. Och det är ju bra eftersom
den ska garantera överlevnad. Men hur blir det med kvaliteten på besluten? Den har
ju inte hunnit med att fånga signaler inifrån. Och frågan är ju om den
överhuvudtaget jobbar med rätt frågor. Det blir också problem med perspektivet.
Härifrån betraktar man sig själv liksom utifrån, som om man inte vore en del av
det man står i begrepp att hantera. Som skillnaden mellan att se sin styrka och
känna den inom sig. För att få ett rikare liv behöver jag kunna sätta i
kontakten och navigera från mitt inre centrum.

Smärta

Christinas 1 kommentar

Smärtan tar över hela systemet. Den har inte gått som segrare ur en
kamp, inte ärvt makten eller fått den via allmänna val. Den bara tar all makt och
kräver total uppmärksamhet. Man kan försöka låtsas som att den inte finns eller
försöka döva den med medicin, men mest handlar det nog om att acceptera och
inte ge upp…

bli betraktad

Christinas 2 kommentarer

De båda ljusen försvinner. Och det gör ingenting för de spred inget varmt sken. Dom
gav mig inte heller någon vägledning. Det var mer som att någon försökte läsa
mig som en bok eller se på mig genom ett mikroskop – betraktande, granskande. Jag
ville inte vara ett objekt, jag ville ha kontakt och kanske också närhet.

Att åldras

Christinas Lämna en kommentar

Nya signaler inifrån. Kom dom med full styrka direkt eller utvecklades
dom långsamt? Dom är av en okänd typ, en sort som jag inte känner igen från
mitt liv fram till nu. Det gör ont. Jag vill helst förstå och sätta etiketter för
att integrera och kunna leva med, men jag vet ju inte… Att åldras är verkligen
ganska svårt ibland.