Jag var i Norge den 22 juli och dagarna därefter. Starka upplevelser. Allt kom så nära och det kändes som om det lika väl kunde ha hänt i Sverige. Först allt det ofattbart grymma…  Så måndagskväll och rosenmanifestationen i Oslo.  200 000 människor som samlats för att visa medkänsla och värme,  dela  sorg och förtvivlan. En fantastisk stund. Trots att  jag observerade allt utifrån (viaTV) blev jag så starkt berörd, delaktig.

Det blir allt vanligare att vi samlas, också här i Sverige, och uttrycker svåra känslor tillsammans,  kollektivt vid stora katastrofer.  Ett intressant fenomen i  våra individualistiska samhällen. Där vid TVn väcktes min medkänsla. Jag kände samhörighet med dem som fanns där och också kontakt med något som är större än bara jag.

Och samtidigt, vi skulle ju oftare kunna dela sorg i det lilla perspektivet
också. Visa mer av vårt inre för varandra…