Vad var det där? En glimt. En aning. En ny verklighet för mig. Ett blixtsnabbt möte mellan mig och allt runt mig. En ny känsla… som lycka! som styrka!
insikter
…
…om man själv är en spegel kan man inte bli speglad…
Ensamhetskappan
Man kan klä sig i en ensamhetskappa. En fotsid grå kappa. Den kan ge skydd och göra att man slipper bli så förtjust i att vara tillsammans med dom som finns där utanför. Då kan man låtsas att man inte vill vara med och inte behöver. Och man slipper bli sviken…
Offerrollen
När man ser sig, känner sig som ett offer, är det som att göra sig till ett objekt. Någon för mig eller andra att tycka synd om. Det är att distansera sig från sorgen, från känslan. Som att tycka synd om i stället för att sörja. Skillnaden mellan att bli kvar eller kunna gå vidare…
liten
Man kan bli liten av att kämpa emot eller så kämpar man emot för att man känner sig så liten. Liten för att man inte får sina behov tillgodosedda eller kanske för att man skäms för att man behöver eller kanske för att man tappat kontakten med sig själv…
Ockupation
Vara ockuperad av främmande makt. Nu är det Mediciner som tar över, bestämmer och kontrollerar. Tar makten över mig. Tar över kontrollen med extrem rastlöshet och ett konstant sug som effekt. Så är verkligheten just nu. Jag verkligen hatar det. I flera veckor har jag kämpat för att få tillbaka kontrollen. Men ju mer jag kämpar ju svårare blir situationen. Krampaktigt, jag sitter bergfast och förlorar förståss ”slaget”. Självklart.
Nu släpper jag striden. Jag går och lägger mig i fötterna. Där hittar jag frid! Åtminstone just nu!
Det klarnar…
Hej ni alla spöken, vart tog ni vägen? Är det ni som har skymt sikten
med era stora vita lakan? Eller är det överförmyndaren som ställt sig i vägen? Det
vet jag inte, men skillnaden är stor. Nu kan jag få direktkontakt, det är bara
att kliva rätt ut. Glädjen sprider sig i kroppen…
Vem är det som styr?
Ibland handlar det mest om att överleva. Och då, när vi upplever hot,
har vi möjlighet att dra ur sladden, kopplingen till vårt innersta för att
skydda oss. Vi är ju utrustade med ett bra försvarssystem! Men jag undrar…
… vem är det som tar över navigeringen när man kapar förbindelsen till
sin kärna? Vem är det man ger makten till? Väljer man själv eller vem är det
som bestämmer vem som bestämmer? Man ger i alla fall ifrån sig makten till någon instans som reagerar blixtsnabbt på signaler från omvärlden. Och det är ju bra eftersom
den ska garantera överlevnad. Men hur blir det med kvaliteten på besluten? Den har
ju inte hunnit med att fånga signaler inifrån. Och frågan är ju om den
överhuvudtaget jobbar med rätt frågor. Det blir också problem med perspektivet.
Härifrån betraktar man sig själv liksom utifrån, som om man inte vore en del av
det man står i begrepp att hantera. Som skillnaden mellan att se sin styrka och
känna den inom sig. För att få ett rikare liv behöver jag kunna sätta i
kontakten och navigera från mitt inre centrum.
bli betraktad
De båda ljusen försvinner. Och det gör ingenting för de spred inget varmt sken. Dom
gav mig inte heller någon vägledning. Det var mer som att någon försökte läsa
mig som en bok eller se på mig genom ett mikroskop – betraktande, granskande. Jag
ville inte vara ett objekt, jag ville ha kontakt och kanske också närhet.
en främling
Leva nästan ett helt liv sysselsatt med att fylla igen hål. Driven framåt av den inbyggda kraft vi har – att bli den man egentligen är skapad till att vara. Men också driven av mitt starka behov av att vara med. Få vara med. Jag visste att något var fel, men inte vad… Kände mig utanför, annorlunda.
Insikterna på vägen har varit min belöning. Många hål har fyllts igen. Andra gapar fortfarande tomma. Jag upptäcker nu att det inte blev som jag tänkt. Jovisst, jag får vara med nu. Jag möter fler härliga och varma människor, och jag kan känna mig mer kärleksfull. Men ni verkar ha levt ett mer självklart liv och inte ägnat er åt att laga hål. Vi har olika historia och jag känner mig främmande, som en invandrare.
Christinas 