Ibland handlar det mest om att överleva. Och då, när vi upplever hot,
har vi möjlighet att dra ur sladden, kopplingen till vårt innersta för att
skydda oss. Vi är ju utrustade med ett bra försvarssystem! Men jag undrar…

… vem är det som tar över navigeringen när man kapar förbindelsen till
sin kärna? Vem är det man ger makten till? Väljer man själv eller vem är det
som bestämmer vem som bestämmer? Man ger  i alla fall ifrån sig makten till någon instans som reagerar blixtsnabbt på signaler från omvärlden. Och det är ju bra eftersom
den ska garantera överlevnad. Men hur blir det med kvaliteten på besluten? Den har
ju inte hunnit med att fånga signaler inifrån. Och frågan är ju om den
överhuvudtaget jobbar med rätt frågor. Det blir också problem med perspektivet.
Härifrån betraktar man sig själv liksom utifrån, som om man inte vore en del av
det man står i begrepp att hantera. Som skillnaden mellan att se sin styrka och
känna den inom sig. För att få ett rikare liv behöver jag kunna sätta i
kontakten och navigera från mitt inre centrum.