Jag har länge haft ett stort motstånd mot begreppet tro. Frågan ”tror du på Gud?” känns så fel. Det är som frågan utgår från att Gud är en person någonstans därute som man ska svara på om man tror att han finns eller inte. För mig finns något gudomligt inom oss alla och det är inte något jag tror, utan som jag ”vet ”= har erfarenhet av. I veckan fick jag i alla fall anledning att fördjupa mig i begreppet. Den brittiske psykiatrikern Maurice Nicoll har i sin bok The New Man (1950) ett kapitel som handlar om tro. Det presenterades i Coniunctio av Katinka Montin. Jag blev inspirerad och läste mer av originaltexten. Här är några tankar som fångade mig mig                          

Tro är inte att bli imponerad av någon annan, att tro på honom och hans gärningar. Tro innebär att lita på och utveckla sin egen förmåga med utgångspunkt från sitt eget levande frö. Man kan inte utvecklas som människa bara genom att ta till sig en idé som kommer utifrån. Man måste lyssna till den högre visdom som finns inom.

Tro är övertygelsen om att det finns en högre nivå inom människan. Ett liv som är möjligt att leva nu – inte ett som kommer sen efter döden. Allt vad Kristus lärde ut handlade om den möjliga evolution som människan kan genomgå.

”The Kingdom of Heaven” som nämns i Nya Testamentet avser ett inre tillstånd av utveckling, inte en yttre plats. Det är varje enskild människa som måste ta sina steg till utveckling. När människor utvecklas på detta sätt påverkar det hela jordens evolution.