Cecilia Melder har skrivit en doktorsavhandling (Uppsala Universitet) om existentiell hälsa: Vilsenhetens epidemiologi.  Jag lyssnade på hennes presentation på Stockholms Stift för ett par veckor sedan. Här är några av de tankar som berörde mig mest:

 Jag blev påmind om att Sverige är ett av väldens mest sekulariserade samhällen.

 Förr gav oss kyrkan, skolan och familjen oss en karta att navigera i livet efter och man hade en ganska samstämmig syn. Den kunde i bästa fall vara till  hjälpa för att klara även ganska svåra situationer i livet. Nu finns det många olika källor som ofta ger divergerande budskap om hur vi ska förhålla oss. Det är lätt att hamna i ”må-bra”-shopping och ytliga råd i stället för att man finner utgångspunkt i  sina inre existentiella behov

Det räcker inte med att bli helare ”inombords” man behöver också utveckla en individuell livssyn, livsåskådning för att kunna ha tillgång till ett kraftfullt verktyg i livet

Cecilia Melder  vill att kyrkan ska arbeta med existentiell hälsa men är tveksam till  om man har kapacitet/förmåga. Hon ställer också frågan om kyrkan åter kan bli en stödjande miljö för sen sekulariserade människan.

Intressant!