Kollektiv sorg

Jag var i Norge den 22 juli och dagarna därefter. Starka upplevelser. Allt kom så nära och det kändes som om det lika väl kunde ha hänt i Sverige. Först allt det ofattbart grymma…  Så måndagskväll och rosenmanifestationen i Oslo.  200 000 människor som samlats för att visa medkänsla och värme,  dela  sorg och förtvivlan. En fantastisk stund. Trots att  jag observerade allt utifrån (viaTV) blev jag så starkt berörd, delaktig.

Det blir allt vanligare att vi samlas, också här i Sverige, och uttrycker svåra känslor tillsammans,  kollektivt vid stora katastrofer.  Ett intressant fenomen i  våra individualistiska samhällen. Där vid TVn väcktes min medkänsla. Jag kände samhörighet med dem som fanns där och också kontakt med något som är större än bara jag.

Och samtidigt, vi skulle ju oftare kunna dela sorg i det lilla perspektivet
också. Visa mer av vårt inre för varandra…

Det klarnar…

Hej ni alla spöken, vart tog ni vägen? Är det ni som har skymt sikten
med era stora vita lakan? Eller är det överförmyndaren som ställt sig i vägen? Det
vet jag inte, men skillnaden är stor. Nu kan jag få direktkontakt, det är bara
att kliva rätt ut.  Glädjen sprider sig i kroppen…

Vem är det som styr?

Ibland handlar det mest om att överleva. Och då, när vi upplever hot,
har vi möjlighet att dra ur sladden, kopplingen till vårt innersta för att
skydda oss. Vi är ju utrustade med ett bra försvarssystem! Men jag undrar…

… vem är det som tar över navigeringen när man kapar förbindelsen till
sin kärna? Vem är det man ger makten till? Väljer man själv eller vem är det
som bestämmer vem som bestämmer? Man ger  i alla fall ifrån sig makten till någon instans som reagerar blixtsnabbt på signaler från omvärlden. Och det är ju bra eftersom
den ska garantera överlevnad. Men hur blir det med kvaliteten på besluten? Den har
ju inte hunnit med att fånga signaler inifrån. Och frågan är ju om den
överhuvudtaget jobbar med rätt frågor. Det blir också problem med perspektivet.
Härifrån betraktar man sig själv liksom utifrån, som om man inte vore en del av
det man står i begrepp att hantera. Som skillnaden mellan att se sin styrka och
känna den inom sig. För att få ett rikare liv behöver jag kunna sätta i
kontakten och navigera från mitt inre centrum.

Smärta

Smärtan tar över hela systemet. Den har inte gått som segrare ur en
kamp, inte ärvt makten eller fått den via allmänna val. Den bara tar all makt och
kräver total uppmärksamhet. Man kan försöka låtsas som att den inte finns eller
försöka döva den med medicin, men mest handlar det nog om att acceptera och
inte ge upp…

bli betraktad

De båda ljusen försvinner. Och det gör ingenting för de spred inget varmt sken. Dom
gav mig inte heller någon vägledning. Det var mer som att någon försökte läsa
mig som en bok eller se på mig genom ett mikroskop – betraktande, granskande. Jag
ville inte vara ett objekt, jag ville ha kontakt och kanske också närhet.

Kyrkans roll

Medlemmarna vill att kyrkan ska satsa på diakoni. Att den ska finnas till för svaga/utsatta och för barn/unga, i Sverige. Att den ska bidra till att skapa förutsättningar för gemenskap för äldre och för ensamstående. Det är en av slutsatserna i Svenska kyrkans undersökning Medlem 2010, som baserar sig på en enkät som besvarats av över 10 000 medlemmar.

Visst är det väl en bra om kyrkan tar hand om svaga och utsatta, men jag undrar: Är det en viss sorts människor som ska tas om hand och andra som är så duktiga och kärleksfulla att dom bara ska ge? Behöver vi inte alla hjälp ibland? Visst är det väl så vem som helst av oss också kan vara den som hjälper någon annan utifrån sin livserfarenhet.  Det finns en stor risk att vi förstärker expertsamhället och inte tar vår egenmänskliga förmåga på allvar om vi går på den vägen.

Kyrkan ska väl vara till för oss alla! Alla kan vi behöva stöd när vi är i kris eller när vi har fastnat eller vill utvecklas som människa. Visst är det önskvärt att kyrkans medarbetare ger diakonalt stöd men jag anser att kyrkan också kunna ge oss redskap och kunskap som kan förbättra våra möjligheter att hantera våra egna liv och vara justa medmänniskor.

Att åldras

Nya signaler inifrån. Kom dom med full styrka direkt eller utvecklades
dom långsamt? Dom är av en okänd typ, en sort som jag inte känner igen från
mitt liv fram till nu. Det gör ont. Jag vill helst förstå och sätta etiketter för
att integrera och kunna leva med, men jag vet ju inte… Att åldras är verkligen
ganska svårt ibland.

Hittare

Senaste veckorna har jag träffat så många! Människor som tycks vara på ungefär samma väg som jag. Som vill vara med och skapa ett mänskligare samhälle. Som tror att vi når dit när allt fler navigerar med hjälp av sin inre kompass. Och som ser behovet av att gå vidare också tillsammans. Eller som Cecilia Melder så väl uttrycker det i sin predikan apropå den gode Herden och flocken:

Det är inte så dumt att ansluta sig till en flock, inte för att bejaka något stereotypt flockbeteende där ingen ska tro att den är förmer än den andra, utan snarare inlemmas i en flock där varje medlem räknas och efterfrågas utifrån sina egna egenskaper, behov och förutsättningar. Och där man tillsammans kan nå framåt. Det behöver inte vara upp till var och en att på egen hand lyckas utan tillsammans kan man hjälpas åt, mitt i individualismen tidevarv.

Vi kan kalla oss Hittare. Hittarna är människor som fortsätter att söka och fortsätter att hitta. Levande system som ständigt utvecklas i ett samspel med sin omgivning. Det verkar som om vi blir fler och fler…

Vara nära

Om man inte är nära kan man pröva att krypa för att komma närmare. Men om man kryper så kommer jag ju inte nära. Så varför…?  för att få vara med? – fast då är det bara på låtsas…