Full med tankar , full med idéer och samtidigt helt tom. Märkligt hur det är! Tomheten är det konkreta, det verkliga. Frusen. Kryper inåt, ihop… Jag viker ihop mig, rullar ihop mig som skulle jag bli ett paket. Och så spänner jag till… För att hålla ihop? För att det ska bli varmare? För att stänga ute?
Jag prövar att spänna av. Blir mjukare i kroppen. Flyter liksom ut och tar mer plats. Blir mer en del av världen runt om kring. Gränserna blir otydligare. Mer som en del av allt. Ingår. Fylls….
Jag förnimmer en vind vid mina läppar. Förundras, det finns inget drag
här inomhus. Och ändå, lite svalka. Kommer det inifrån? Men då borde den varit varmare!
Känslan får mina läppar att fyllas. Sensuellt. Jag vill ta handen från munnen och
möta den här dagen med mina läppar.
”Veta” att något är fel. Troligen något i konstruktionen. Ett måndagsexemplar! Men ingen klistrade på en etikett eller ställde någon diagnos.Det viktiga var att bygga starka murar,
inte avslöja något och låtsas riktigt mycket. Finns det någon som känner igen sig? Någon mer som har prövat den här strategin?
Det är det här som blev kvar efter säsongen. Som upplagt på ett fat. Det vackra kan verkligen finnas i det som egentligen bara är rester. Ett sinnrikt, oavsiktligt mönster. Det mesta är dött men ändå så vackert. Det är härligt att kunna njuta av det som finns.
Man kan klä sig i en ensamhetskappa. En fotsid grå kappa. Den kan ge skydd och göra att man slipper bli så förtjust i att vara tillsammans med dom som finns där utanför. Då kan man låtsas att man inte vill vara med och inte behöver. Och man slipper bli sviken…
När man ser sig, känner sig som ett offer, är det som att göra sig till ett objekt. Någon för mig eller andra att tycka synd om. Det är att distansera sig från sorgen, från känslan. Som att tycka synd om i stället för att sörja. Skillnaden mellan att bli kvar eller kunna gå vidare…
Man kan bli liten av att kämpa emot eller så kämpar man emot för att man känner sig så liten. Liten för att man inte får sina behov tillgodosedda eller kanske för att man skäms för att man behöver eller kanske för att man tappat kontakten med sig själv…
Jag tänker på vårt möte häromdagen…
… hur glad jag blev för den fina kontakten vi fick. Vi delade våra innersta frågor och funderingar och jag kände att vi verkligen möttes. Min värme för dig blev så stark. Så fick jag ju också påfyllning, nya frågor att gå vidare med. Att våga närma sig och inte riktigt veta vart samtalet tar vägen. Så är det inte alltid. Ibland tycks jag tro att jag måste komma med något, visa upp något jag gjort eller tänker göra för att visa att jag duger. I stället för att dela mitt liv med dig.
Vara ockuperad av främmande makt. Nu är det Mediciner som tar över, bestämmer och kontrollerar. Tar makten över mig. Tar över kontrollen med extrem rastlöshet och ett konstant sug som effekt. Så är verkligheten just nu. Jag verkligen hatar det. I flera veckor har jag kämpat för att få tillbaka kontrollen. Men ju mer jag kämpar ju svårare blir situationen. Krampaktigt, jag sitter bergfast och förlorar förståss ”slaget”. Självklart.
Nu släpper jag striden. Jag går och lägger mig i fötterna. Där hittar jag frid! Åtminstone just nu!
En dag så är den inte där. Energin har försvunnit. Inget flöde. Ingenting. Utan … Att det ska vara så svårt att stå ut med att det är tomt. Saknar känslan. Saknar något.
Christinas 