När man ser sig, känner sig som ett offer, är det som att göra sig till ett objekt. Någon för mig eller andra att tycka synd om. Det är att distansera sig från sorgen, från känslan. Som att tycka synd om i stället för att sörja. Skillnaden mellan att bli kvar eller kunna gå vidare…
Vägen
liten
Man kan bli liten av att kämpa emot eller så kämpar man emot för att man känner sig så liten. Liten för att man inte får sina behov tillgodosedda eller kanske för att man skäms för att man behöver eller kanske för att man tappat kontakten med sig själv…
Ockupation
Vara ockuperad av främmande makt. Nu är det Mediciner som tar över, bestämmer och kontrollerar. Tar makten över mig. Tar över kontrollen med extrem rastlöshet och ett konstant sug som effekt. Så är verkligheten just nu. Jag verkligen hatar det. I flera veckor har jag kämpat för att få tillbaka kontrollen. Men ju mer jag kämpar ju svårare blir situationen. Krampaktigt, jag sitter bergfast och förlorar förståss ”slaget”. Självklart.
Nu släpper jag striden. Jag går och lägger mig i fötterna. Där hittar jag frid! Åtminstone just nu!
Vem är det som styr?
Ibland handlar det mest om att överleva. Och då, när vi upplever hot,
har vi möjlighet att dra ur sladden, kopplingen till vårt innersta för att
skydda oss. Vi är ju utrustade med ett bra försvarssystem! Men jag undrar…
… vem är det som tar över navigeringen när man kapar förbindelsen till
sin kärna? Vem är det man ger makten till? Väljer man själv eller vem är det
som bestämmer vem som bestämmer? Man ger i alla fall ifrån sig makten till någon instans som reagerar blixtsnabbt på signaler från omvärlden. Och det är ju bra eftersom
den ska garantera överlevnad. Men hur blir det med kvaliteten på besluten? Den har
ju inte hunnit med att fånga signaler inifrån. Och frågan är ju om den
överhuvudtaget jobbar med rätt frågor. Det blir också problem med perspektivet.
Härifrån betraktar man sig själv liksom utifrån, som om man inte vore en del av
det man står i begrepp att hantera. Som skillnaden mellan att se sin styrka och
känna den inom sig. För att få ett rikare liv behöver jag kunna sätta i
kontakten och navigera från mitt inre centrum.
bli betraktad
De båda ljusen försvinner. Och det gör ingenting för de spred inget varmt sken. Dom
gav mig inte heller någon vägledning. Det var mer som att någon försökte läsa
mig som en bok eller se på mig genom ett mikroskop – betraktande, granskande. Jag
ville inte vara ett objekt, jag ville ha kontakt och kanske också närhet.
Fokus
Skuggan förskjuts i sidled och förenas med sin ägare. Det klickar till
när dom blir ett. Knivskarp fokus.
Att åldras
Nya signaler inifrån. Kom dom med full styrka direkt eller utvecklades
dom långsamt? Dom är av en okänd typ, en sort som jag inte känner igen från
mitt liv fram till nu. Det gör ont. Jag vill helst förstå och sätta etiketter för
att integrera och kunna leva med, men jag vet ju inte… Att åldras är verkligen
ganska svårt ibland.
Hittare
Senaste veckorna har jag träffat så många! Människor som tycks vara på ungefär samma väg som jag. Som vill vara med och skapa ett mänskligare samhälle. Som tror att vi når dit när allt fler navigerar med hjälp av sin inre kompass. Och som ser behovet av att gå vidare också tillsammans. Eller som Cecilia Melder så väl uttrycker det i sin predikan apropå den gode Herden och flocken:
Det är inte så dumt att ansluta sig till en flock, inte för att bejaka något stereotypt flockbeteende där ingen ska tro att den är förmer än den andra, utan snarare inlemmas i en flock där varje medlem räknas och efterfrågas utifrån sina egna egenskaper, behov och förutsättningar. Och där man tillsammans kan nå framåt. Det behöver inte vara upp till var och en att på egen hand lyckas utan tillsammans kan man hjälpas åt, mitt i individualismen tidevarv.
Vi kan kalla oss Hittare. Hittarna är människor som fortsätter att söka och fortsätter att hitta. Levande system som ständigt utvecklas i ett samspel med sin omgivning. Det verkar som om vi blir fler och fler…
De finaste
Vart tar alla fina tankar vägen? Jag tror att jag hänger upp dom, som äpplen, i ett träd. På lite distans får jag säkert överblick. Hoppas att det blir lättare att välja dom bästa!
vanmakt
Vi möts i en viktig fråga. Problemet uppstår när jag upptäcker att du just har börjat din färd och jag är en bra bit på väg. Jag skulle så gärna vilja att vi var närmare varandra, men jag tror att det kommer att ta tid. Just nu går det inte att mötas. En kvinna som jag talade med igår jämförde det med den känsla av vanmakt hon fick när hon inte kunde nå fram till sin snart tonåriga dotter. Att acceptera verkligheten är som den är…
Kanske är det så att vanmakten gör mig medveten om hur gärna jag vill dela det här med dig, hur viktig du är för mig
Christinas 