Vi är många som värnar om människans inre växt och helande – vår inre miljö, medmänsklighet -vår sociala miljö och samspelet med djur och natur – vår yttre miljö. Och det finns så många grupper som, med sitt perspektiv, arbetar för något bättre…
Men vi hörs för lite, märks för lite. Vi måste gå samman för att höras, för att påverka! Dags för en ny folkrörelse???
Vilar på en tårkudde. Men det blir ingen vila. Det finns ingen kontakt. Tårarna behöver släppas ut ur sitt var, få virvla omkring i luften som dun och långsamt försvinna…
Att vara självklar, ha en självklar roll, inta en självklar plats. För mig är det att känna sig älskad. Att inte ens behöva fundera på hur man ska förhålla sig, om man duger och eller om man får vara med. Kan ha kommit hit med många lagade hål eller hela tiden varit nästan helt intakt. Hur många är vi här? Och hur ofta?
Att ha förmågan att kunna njuta. Få kontakt. Mötas. Vilken lycka! Som det korta ögonkastet som ger en känsla av samförstånd när vi möts i affären eller ett härligt fniss i en situationskomisk situation. Eller som när vårt samtal på djupet leder till att det uppstår något nytt. Det spelar ingen roll för mig om du är gammal eller ung, det handlar om kontakten och känslan som följer med. Det har inte alltid varit så…
Ibland är svart den enda färg som stämmer… det spelar ingen roll hur många andra starka färger man skulle vilja uppleva. När svart är grundtonen ser man ju inte långt, egentligen ingenting. Det går inte att ta ut någon riktning, finns inget att sträva mot eller hoppas på.
Jag funderar på hur starkt mitt motstånd är, hur svårt det är att acceptera att det är så här ibland. Det verkar så förbjudet. Ljust och glatt är det enda som duger, är normalt. Det svarta är tecken på ohälsa. Vara sjuk, sjuklig tänker jag. Lite skamligt liksom.
Att ha tålamod, våga vara kvar tills det ljusnar – att det ska vara så svårt…
Självklar närhet till andra? Att vara sig själv, vara sann mot sig själv. Bara vara och lita på att det räcker…
…till allt som varit dött, sig solens stålar värma och allt blir återfött…
Det är så det känns när några sidor av mig själv nu töar. Det som frystes ner, som en ren skyddsåtgärd för att undvika skador, lever igen.
Jag andas! Tja det gör jag väl alltid, men inte så medvetet som just nu. Inte bara låta andningen fungera helt automatiskt , låta den ”hålla på” medan jag gör något annat. När jag själv är med får jag sällskap. Och jag får kontakt med något större i mig…
”Veta” att något är fel. Troligen något i konstruktionen. Ett måndagsexemplar! Men ingen klistrade på en etikett eller ställde någon diagnos.Det viktiga var att bygga starka murar,
inte avslöja något och låtsas riktigt mycket. Finns det någon som känner igen sig? Någon mer som har prövat den här strategin?
Man kan klä sig i en ensamhetskappa. En fotsid grå kappa. Den kan ge skydd och göra att man slipper bli så förtjust i att vara tillsammans med dom som finns där utanför. Då kan man låtsas att man inte vill vara med och inte behöver. Och man slipper bli sviken…
Christinas 