Det är det här som blev kvar efter säsongen. Som upplagt på ett fat. Det vackra kan verkligen finnas i det som egentligen bara är rester. Ett sinnrikt, oavsiktligt mönster. Det mesta är dött men ändå så vackert. Det är härligt att kunna njuta av det som finns.
I livet – Om livet
Ensamhetskappan
Man kan klä sig i en ensamhetskappa. En fotsid grå kappa. Den kan ge skydd och göra att man slipper bli så förtjust i att vara tillsammans med dom som finns där utanför. Då kan man låtsas att man inte vill vara med och inte behöver. Och man slipper bli sviken…
Offerrollen
När man ser sig, känner sig som ett offer, är det som att göra sig till ett objekt. Någon för mig eller andra att tycka synd om. Det är att distansera sig från sorgen, från känslan. Som att tycka synd om i stället för att sörja. Skillnaden mellan att bli kvar eller kunna gå vidare…
liten
Man kan bli liten av att kämpa emot eller så kämpar man emot för att man känner sig så liten. Liten för att man inte får sina behov tillgodosedda eller kanske för att man skäms för att man behöver eller kanske för att man tappat kontakten med sig själv…
ett sant möte
Jag tänker på vårt möte häromdagen…
… hur glad jag blev för den fina kontakten vi fick. Vi delade våra innersta frågor och funderingar och jag kände att vi verkligen möttes. Min värme för dig blev så stark. Så fick jag ju också påfyllning, nya frågor att gå vidare med. Att våga närma sig och inte riktigt veta vart samtalet tar vägen. Så är det inte alltid. Ibland tycks jag tro att jag måste komma med något, visa upp något jag gjort eller tänker göra för att visa att jag duger. I stället för att dela mitt liv med dig.
Ockupation
Vara ockuperad av främmande makt. Nu är det Mediciner som tar över, bestämmer och kontrollerar. Tar makten över mig. Tar över kontrollen med extrem rastlöshet och ett konstant sug som effekt. Så är verkligheten just nu. Jag verkligen hatar det. I flera veckor har jag kämpat för att få tillbaka kontrollen. Men ju mer jag kämpar ju svårare blir situationen. Krampaktigt, jag sitter bergfast och förlorar förståss ”slaget”. Självklart.
Nu släpper jag striden. Jag går och lägger mig i fötterna. Där hittar jag frid! Åtminstone just nu!
Tomhet
En dag så är den inte där. Energin har försvunnit. Inget flöde. Ingenting. Utan … Att det ska vara så svårt att stå ut med att det är tomt. Saknar känslan. Saknar något.
Kollektiv sorg
Jag var i Norge den 22 juli och dagarna därefter. Starka upplevelser. Allt kom så nära och det kändes som om det lika väl kunde ha hänt i Sverige. Först allt det ofattbart grymma… Så måndagskväll och rosenmanifestationen i Oslo. 200 000 människor som samlats för att visa medkänsla och värme, dela sorg och förtvivlan. En fantastisk stund. Trots att jag observerade allt utifrån (viaTV) blev jag så starkt berörd, delaktig.
Det blir allt vanligare att vi samlas, också här i Sverige, och uttrycker svåra känslor tillsammans, kollektivt vid stora katastrofer. Ett intressant fenomen i våra individualistiska samhällen. Där vid TVn väcktes min medkänsla. Jag kände samhörighet med dem som fanns där och också kontakt med något som är större än bara jag.
Och samtidigt, vi skulle ju oftare kunna dela sorg i det lilla perspektivet
också. Visa mer av vårt inre för varandra…
Det klarnar…
Hej ni alla spöken, vart tog ni vägen? Är det ni som har skymt sikten
med era stora vita lakan? Eller är det överförmyndaren som ställt sig i vägen? Det
vet jag inte, men skillnaden är stor. Nu kan jag få direktkontakt, det är bara
att kliva rätt ut. Glädjen sprider sig i kroppen…
Vem är det som styr?
Ibland handlar det mest om att överleva. Och då, när vi upplever hot,
har vi möjlighet att dra ur sladden, kopplingen till vårt innersta för att
skydda oss. Vi är ju utrustade med ett bra försvarssystem! Men jag undrar…
… vem är det som tar över navigeringen när man kapar förbindelsen till
sin kärna? Vem är det man ger makten till? Väljer man själv eller vem är det
som bestämmer vem som bestämmer? Man ger i alla fall ifrån sig makten till någon instans som reagerar blixtsnabbt på signaler från omvärlden. Och det är ju bra eftersom
den ska garantera överlevnad. Men hur blir det med kvaliteten på besluten? Den har
ju inte hunnit med att fånga signaler inifrån. Och frågan är ju om den
överhuvudtaget jobbar med rätt frågor. Det blir också problem med perspektivet.
Härifrån betraktar man sig själv liksom utifrån, som om man inte vore en del av
det man står i begrepp att hantera. Som skillnaden mellan att se sin styrka och
känna den inom sig. För att få ett rikare liv behöver jag kunna sätta i
kontakten och navigera från mitt inre centrum.
Christinas 