Att vara självklar, ha en självklar roll, inta en självklar plats. För mig är det att känna sig älskad. Att inte ens behöva fundera på hur man ska förhålla sig, om man duger och eller om man får vara med. Kan ha kommit hit med många lagade hål eller hela tiden varit nästan helt intakt. Hur många är vi här? Och hur ofta?
I livet – Om livet
Att njuta av människor
Att ha förmågan att kunna njuta. Få kontakt. Mötas. Vilken lycka! Som det korta ögonkastet som ger en känsla av samförstånd när vi möts i affären eller ett härligt fniss i en situationskomisk situation. Eller som när vårt samtal på djupet leder till att det uppstår något nytt. Det spelar ingen roll för mig om du är gammal eller ung, det handlar om kontakten och känslan som följer med. Det har inte alltid varit så…
Svart
Ibland är svart den enda färg som stämmer… det spelar ingen roll hur många andra starka färger man skulle vilja uppleva. När svart är grundtonen ser man ju inte långt, egentligen ingenting. Det går inte att ta ut någon riktning, finns inget att sträva mot eller hoppas på.
Jag funderar på hur starkt mitt motstånd är, hur svårt det är att acceptera att det är så här ibland. Det verkar så förbjudet. Ljust och glatt är det enda som duger, är normalt. Det svarta är tecken på ohälsa. Vara sjuk, sjuklig tänker jag. Lite skamligt liksom.
Att ha tålamod, våga vara kvar tills det ljusnar – att det ska vara så svårt…
Självklar närhet
Självklar närhet till andra? Att vara sig själv, vara sann mot sig själv. Bara vara och lita på att det räcker…
Ett pulserande nätverk?!
Så tänker jag mig verkligheten idag. Mängder av impulser. Ibland blir en signal tillräckligt stark och fångar min, vår uppmärksamhet. Kraften exploderar och fortplantar sig till allt och alla. I nästa stund bubblar en annan kraft upp någon annanstans. Det går inte att räkna ut var eller hur. Livet…
(bilden kommer från National Geographic)
Med blid och livlig värma…
…till allt som varit dött, sig solens stålar värma och allt blir återfött…
Det är så det känns när några sidor av mig själv nu töar. Det som frystes ner, som en ren skyddsåtgärd för att undvika skador, lever igen.
andas…
Jag andas! Tja det gör jag väl alltid, men inte så medvetet som just nu. Inte bara låta andningen fungera helt automatiskt , låta den ”hålla på” medan jag gör något annat. När jag själv är med får jag sällskap. Och jag får kontakt med något större i mig…
att fyllas
Full med tankar , full med idéer och samtidigt helt tom. Märkligt hur det är! Tomheten är det konkreta, det verkliga. Frusen. Kryper inåt, ihop… Jag viker ihop mig, rullar ihop mig som skulle jag bli ett paket. Och så spänner jag till… För att hålla ihop? För att det ska bli varmare? För att stänga ute?
Jag prövar att spänna av. Blir mjukare i kroppen. Flyter liksom ut och tar mer plats. Blir mer en del av världen runt om kring. Gränserna blir otydligare. Mer som en del av allt. Ingår. Fylls….
…en vind…
Jag förnimmer en vind vid mina läppar. Förundras, det finns inget drag
här inomhus. Och ändå, lite svalka. Kommer det inifrån? Men då borde den varit varmare!
Känslan får mina läppar att fyllas. Sensuellt. Jag vill ta handen från munnen och
möta den här dagen med mina läppar.
Måndagsexemplar
”Veta” att något är fel. Troligen något i konstruktionen. Ett måndagsexemplar! Men ingen klistrade på en etikett eller ställde någon diagnos.Det viktiga var att bygga starka murar,
inte avslöja något och låtsas riktigt mycket. Finns det någon som känner igen sig? Någon mer som har prövat den här strategin?
Christinas 