Kyrkans roll

Medlemmarna vill att kyrkan ska satsa på diakoni. Att den ska finnas till för svaga/utsatta och för barn/unga, i Sverige. Att den ska bidra till att skapa förutsättningar för gemenskap för äldre och för ensamstående. Det är en av slutsatserna i Svenska kyrkans undersökning Medlem 2010, som baserar sig på en enkät som besvarats av över 10 000 medlemmar.

Visst är det väl en bra om kyrkan tar hand om svaga och utsatta, men jag undrar: Är det en viss sorts människor som ska tas om hand och andra som är så duktiga och kärleksfulla att dom bara ska ge? Behöver vi inte alla hjälp ibland? Visst är det väl så vem som helst av oss också kan vara den som hjälper någon annan utifrån sin livserfarenhet.  Det finns en stor risk att vi förstärker expertsamhället och inte tar vår egenmänskliga förmåga på allvar om vi går på den vägen.

Kyrkan ska väl vara till för oss alla! Alla kan vi behöva stöd när vi är i kris eller när vi har fastnat eller vill utvecklas som människa. Visst är det önskvärt att kyrkans medarbetare ger diakonalt stöd men jag anser att kyrkan också kunna ge oss redskap och kunskap som kan förbättra våra möjligheter att hantera våra egna liv och vara justa medmänniskor.

Förnuft och Tro

Lyssna gärna på det existentiella upplevelseprogrammet på P1 från i söndags  kl 11. Jag blev särskilt fångad av Nils Uddenberg och hans definition av tro. Han ser tro som den världsbild man bygger upp och det värdesystem man kopplar till den. Som en livsåskådning. Han talar också om en andlig känsla, vördnad inför de enorma krafter som vi är en del av.

Jag känner igen mig i mycket att det han beskriver och jag har en liknande livsåskådning. Det märkliga för mig är, att han kallar sig ateist och jag kallar mig kristen.  Ja, alla dessa etiketter…

Förnuft och Tro – Gudstjänst

Tro

Jag har länge haft ett stort motstånd mot begreppet tro. Frågan ”tror du på Gud?” känns så fel. Det är som frågan utgår från att Gud är en person någonstans därute som man ska svara på om man tror att han finns eller inte. För mig finns något gudomligt inom oss alla och det är inte något jag tror, utan som jag ”vet ”= har erfarenhet av. I veckan fick jag i alla fall anledning att fördjupa mig i begreppet. Den brittiske psykiatrikern Maurice Nicoll har i sin bok The New Man (1950) ett kapitel som handlar om tro. Det presenterades i Coniunctio av Katinka Montin. Jag blev inspirerad och läste mer av originaltexten. Här är några tankar som fångade mig mig                          

Tro är inte att bli imponerad av någon annan, att tro på honom och hans gärningar. Tro innebär att lita på och utveckla sin egen förmåga med utgångspunkt från sitt eget levande frö. Man kan inte utvecklas som människa bara genom att ta till sig en idé som kommer utifrån. Man måste lyssna till den högre visdom som finns inom.

Tro är övertygelsen om att det finns en högre nivå inom människan. Ett liv som är möjligt att leva nu – inte ett som kommer sen efter döden. Allt vad Kristus lärde ut handlade om den möjliga evolution som människan kan genomgå.

”The Kingdom of Heaven” som nämns i Nya Testamentet avser ett inre tillstånd av utveckling, inte en yttre plats. Det är varje enskild människa som måste ta sina steg till utveckling. När människor utvecklas på detta sätt påverkar det hela jordens evolution.

En kyrka för oss

Kyrkan är väl till för oss människor, för oss medlemmar?! . . . För mig betyder det att kyrkan ska kunna hjälpa mig när det är kris och katastrof i mitt liv men också att den  ska kunna vara till hjälp i vardagen. Kunna erbjuda en miljö för livsnära samtal, sann gemenskap och reflektion. Kunna hjälpa mig att växa som människa och bli mer kärleksfull.                                                                                                                                        Visst finns det församlingar som går åt det här hållet, men jag har inte sett någon uttrycka en sådan övergripande avsikt. Jag vill att kyrkan ska sätta människan i centrum snarare än ”läran”. (se vidare i Till livs)

existentiell hälsa

Cecilia Melder har skrivit en doktorsavhandling (Uppsala Universitet) om existentiell hälsa: Vilsenhetens epidemiologi.  Jag lyssnade på hennes presentation på Stockholms Stift för ett par veckor sedan. Här är några av de tankar som berörde mig mest:

 Jag blev påmind om att Sverige är ett av väldens mest sekulariserade samhällen.

 Förr gav oss kyrkan, skolan och familjen oss en karta att navigera i livet efter och man hade en ganska samstämmig syn. Den kunde i bästa fall vara till  hjälpa för att klara även ganska svåra situationer i livet. Nu finns det många olika källor som ofta ger divergerande budskap om hur vi ska förhålla oss. Det är lätt att hamna i ”må-bra”-shopping och ytliga råd i stället för att man finner utgångspunkt i  sina inre existentiella behov

Det räcker inte med att bli helare ”inombords” man behöver också utveckla en individuell livssyn, livsåskådning för att kunna ha tillgång till ett kraftfullt verktyg i livet

Cecilia Melder  vill att kyrkan ska arbeta med existentiell hälsa men är tveksam till  om man har kapacitet/förmåga. Hon ställer också frågan om kyrkan åter kan bli en stödjande miljö för sen sekulariserade människan.

Intressant!